Intervju med Anna-Carin Ahlquist

Här kommer en lång men mycket läsvärd intervju med Anna-Carin Ahlquist som i sommras tog både guld och silver i Paralympics. Nu är hon även nominerad till Jerringpriset, som delas ut under idrottsgalan den 14/1 2013.

 

Varför valde du att satsa på just pingis?
Jag har alltid varit väldigt fysiskt aktiv om än inte på elitnivå, gått på gym, sprungit, åkt rollerblades, seglat osv... När livet plötsligt förändras och man ges nya förutsättningar så gäller det att tänka om. Jag insåg att jag måste försöka röra på de kroppsdelar som går att röra på och jag hade spelat bordtennis som barn. Jag tänkte att det kunde vara lite roligt och testa och se om det skulle fungera även om det var 23 år sedan sist. Och det gick ju så mycket bättre än vad någon någonsin hade kunnat föreställa sig.


Hur länge har du spelat pingis?
Jag började spela sittande i slutet av 2006.


Vilka är dina styrkor som pingisspelare?
Jag är offensiv i mitt spel och jag är typisk backhandspelare. Jag vill gärna tro att jag är lite taktisk också. I rullstolspingis handlar det mycket om att ligga steget före och tänka: om jag lägger bollen där – vart kommer den då tillbaka och vart vill jag ha bollen tillbaka. Tror jag har en rätt ok serve.


Hur ofta tränar du?

Under högsäsong inför de internationella tävlingarna och mästerskap dvs februari – november försöker jag köra ett pass pingis per dag med någon återhämtningsdag emellanåt. Dessutom arbetar jag mycket med mental träning med och utan min Idrottspsykolog, videoanalys och kostrådgivning.


Hur såg uppladdningen ut inför Paralympics?
Jag gick ner i arbete och jobbade bara 25% från mars fram till och med Paralympics. Jag och min lagkamrat Ingela Lundbäck var i Shijiazhuang i Kina och tränade i två omgångar, en i april och en i juli. Vi hade 3 läger med landslaget varav ett var i Guildford, Surrey utanför London under början av OS. Våra coacher Daniel Ellermann, Robert Svanberg, Anders Sjöstedt och Dennis Lindahl är alla ruskigt bra sparring som sittande spelare. Jag spelade 2 Internationella tävlingar, Lignano Masters & Slovenia Open och Veteran VM i Globen. Jag minimerade möten med media och de var noll efter juni. Min lagkamrat nere i Göteborg och jag tränade en omgång, vi fick bra tjejsparring från Emma Söderlund Sjömarken och Charlotta Larsson BTK Linné. Jag körde ett par pass i veckan med min pappa som är otroligt bollsäker och står nära bordet för att jag skall få bollbanan så lik som från en sittande spelare. Jag har otroligt förmånlig sparring på hemmaplan med anti, långnabb, mellannabb och vanliga plattor och jag försöker göra detta till en bra mix. Marcus Johansson i Linné har kört låda med mig en gång i veckan och han sitter även ner och spelar i slutet av varje träning. Jag spelade en del vanliga tävlingar i Sverige också för att få matchträning.
Förutom pingisträning jobbade jag dagligen med mentalträning och fokuseringsövningar med och utan min Idrottspsykolog, jag jobbade hårt med kosten, mycket tid lades på videoanalys och andra viktiga moment för uppladdningen. Jag försökte minnas Beijing – positivt jag skulle ta med mig kontra negativt som jag skulle skrota.
De sista veckorna levde jag i Sverigekläder... till och med mina naglar var gula & blå... alltför att leva och ladda upp inför avresan mot London.

 

Beskriv lite kort hur det är att vistas i Paralympicsbyn. Hur är stämningen mellan atleterna?
Byn i London var mycket mer kompakt och mindre till ytan än den i Beijing. För mig är det tacksamt då jag sparar mycket energi på att slippa rulla så långa sträckor.
Matsalen är ett fantastiskt ställe som skall förse flera tusen atleter med mat dygnet runt. Där finns mat ifrån världens alla hörn och det gäller nästa att ha bestämt sig innan man går in vad man skall äta annars kan man bli kvar resten av dagen.
De första dagarna i byn går mest åt till att reka vart allt ligger i byn med matsal, boende, tvätt, Internationella zonen, transporter, säkerhetskontroller och hur lång tid det tar att ta sig till arenan från byn.
Jag hade bestämt mig för att vara väldigt sparsmakade med vad jag skulle vara med på och vilka intryck jag skulle ta in därför gick största delen av tiden innan tävlingarna startade till att träna, äta och sova.
Vi umgicks mest med de övriga i den svenska bordtennistruppen. Vi är en bra grupp och finner trygghet i varandra och det är det mesta man behöver under ett sådant stort mästerskap. Man småpratar naturligtvis lite med de övriga i den svenska truppen när man träffas men inget större umgänge. Andra nationer är man trevlig och social mot men man socialsnackar inte så mycket med dem direkt, Alla är fokuserade på vad man är där för att göra och för att man skall prestera. Alla laddar på olika sätt och då är det tryggast att omge sig med de man känner sig trygg med och som känner en bäst.


Var det mycket svenska fans på plats i bordtennisarenan i London?
Det var otroligt mycket svenskar i ExCeL Arena. Imponerande att alla de hade tagit sig dit och köpt biljetter för att heja fram oss. Jag hade över 20 personer ur familj och vänkrets på plats och det var helt fantastiskt. Det gav mig stor trygghet att veta att de fanns där. Dessutom fanns hela svenska truppledningen och, Prins Daniel på plats när jag spelade. Landslagets spelare och coacher är en stor trygghet för mig. De var så klart på läktaren också. Utan dem hade jag aldrig lyckats i London. De är värda mina medaljer lika mycket som jag och jag önskar att jag hade kunnat dela dem med dem.


Finalen vann du ganska enkelt om man tänker på setsiffrorna, hur såg taktiken ut i den matchen?
Jag har ju mött henne ett antal gånger förut och vi hade ju en grundtaktik. Hon hade ju slagit ut kinesiskan som var förstaseedad i kvarten och jag var otroligt nervös över hur bra hon spelat i tidigare matcher. Det man är orolig för är ju om de ändrat något i sitt spel, stärkt sina svagheter eller ändrat taktiken mot mig.
Fördelen jag hade var att min lagkamrat Ingela är vänsterhänt och att jag på värmningen hade kunnat sitta och mata på ställen där hon normalt har sina svagaste punkter.
När vi gick in och när jag slog in var det katastrof och jag var verkligen otroligt nervös men när jag slog in första bollen släppte det och taktiken höll.
Taktiken var att merparten av bollarna skulle in i fickan helt enkelt och att jag skulle hantera matchen som vilken annan match som helst – inte just en Paralympicsfinal.

 

Kände du dig någon gång under finalmatchen säker på att ta hem segern?
Nej aldrig. Jag spelade på och tog en boll i taget och varje boll skulle bara in på bordet. När jag vann sista bollen var det viss fördröjning i min hjärna innan jag faktiskt fattade att jag hade vunnit.


Vilket är ditt finaste minne från Paralympics?
Jag har ju absolut inga minnen från mina matcher... Jag tror att det är när jag tar emot min guldmedalj, står överst på prispallen och får lyssna på den svenska nationalsången. Det är nog det största ögonblicket i mitt liv. Jag har många väldigt fina ögonblick från London... när truppledningen och alla i landslaget står utanför Mixed Zone och tar emot mig efter finalen, när jag får träffa min familj och mina vänner efter guldmatchen, när Prins Daniel kramar om mig efter guldet, när min Ingela, Jossan och Emil vinner sina bronsmedaljer. Det är stora ögonblick och många glädjetårar!


Hur var det att komma hem till Sverige och ta emot alla gratulationer?
Ha ha ha Ja när vi landade på Landvetter och assistanskillarna skulle lyfta av mig av planet sa den ena: "jag skulle varna dig för att det är mycket folk där ute". Jag tänkte... Ja mamma och pappa har ju lovat att hämta mig så jag hoppas innerligt att de är där...
När jag kom ut stod det över 50 personer med flaggor, blommor och champagne. Det var min familj, mina vänner, mina kollegor, min chef, ett helt gäng från BTK Linné, från Göteborgs Kommun osv. De stämde alla upp i den svenska nationalsången och tårarna strömmade ner för mina kinder. Det var mäktigt och ofattbart att alla hade tagit sig ut till Landvetter mitt på blanka dagen för att möta mig.
När man lever i Paralympicsbyn så lever man ju lite i en bubbla / subvärld. Det som händer utanför är liksom i en annan värld och jag hade inte riktigt fattat att det var så stort här hemma med mina medaljer.


Vad har du för mål för framtiden?
Jag är inte helt klar över det än. Jag avvaktar lite besked ifrån andra för att jag själv skall kunna fatta mina beslut. Vi är en fantastisk grupp i landslaget med coacher och spelare just nu, med bra kommunikation och stabilitet. Våra coachers kontrakt går ut nu i december och jag skulle väldigt gärna vilja se att de fortsatte. Dessutom kommer det ett gäng ungdomar underifrån och det hade varit schyst att få lotsa in dem i landslaget med den stabilitet som råder just nu. Det hade varit en bra start för dem. Om coacherna fortsätter så skulle jag vilja göra ett VM till. Jag har ingen VM singelmedalj och nästa VM går i Beijing 2014.


Hur känns det att vara en av kandidaterna till Jerringpriset?
"Det är obegriplig, ofattbart och väldigt stort. Det är en stor ära och heder att vara nominerad bland alla andra stora idrottsmän och –kvinnor. Jag är otroligt glad över att vara nominerad.
- Det betyder mycket för mig som elitidrottskvinna, det är ett kvitto på allt det slit man lagt ner i satsningen mot London.
- Det betyder otroligt mycket för handikappidrotten. För första gången har vi 2 nomineringar till Idrottsgalan bland vanliga idrottare. Det är hit vi har strävat, att bli elitidrottare på samma villkor. Det är väldigt stort. Vi hade likaväl kunnat vara 4 nominerade i olika klasser på Idrottsgalan liksom vi är till Jerringpriset men det är ett bra steg på vägen och vi är 4 handikappidrottare utav 14 nominerade till Jerringpriset. Det är fantastiskt och det gör mig stolt.
- Det betyder också väldigt mycket för alla runt omkring mig. Alla som investerat i mig, sparrat med mig, tränat mig, hämtat, kört, plockat bollar, alla som peppat och hejat på mig. Äntligen får även de lite credit för allt slit de har lagt ner för att jag skall lyckas i min satsning.
- Det betyder också mycket för bordtennisen som idrott. Vi får väldigt lite publicitet i media till vardags men nu syns vi äntligen lite vilket är bra.

 

Ett stort tack till Anna-Carin som ställde upp på min intervju. Lycka till i framtiden!

 

Anna-Carins bilder från London:

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-